Musiken

Musikalisk inriktning

 

Max Lagers New Orleans Stompers är företrädare för den s.k. New Orleans Revival-skolan. Några av våra förebilder är sådana storheter som Bunk Johnson och George Lewis (1940 och 50-tal). Vi låter oss inspireras av dessa stora musikalis­ka per­sonligheter, men vi kopierar inte deras musik utan vi tolkar jazzen på vårt eget sätt.

 

Kännetecknande för New Orleans Revival-jazzen (och vår musik) är att den är omedelbar, lättillgänglig, ofta ganska oarrangerad och mycket svängig. Gladjazz med tryck!

 

Utöver god instrumentell förmåga kan vi "skryta" med att vi har flera goda sångare i bandet och detta utnyttjar vi flitigt.

 

 

Historik

 

Bandet uppstod 1979. Första gången Max Lagers spelade var det som ett "plockband" där lediga musiker från andra band plockats ihop för en spelning på Jazzhuset i Göteborg. Resultatet blev dock så lyckat att Max Lagers fortsatte att leva och att utvecklas. Max Lagers N O Stompers är idag ett av Sveriges ledande tradjazzband. 

 

Namnet Max Lager fordrar en förklaring. Det finns nämligen ingen orkester­medlem som heter Max Lager. Vår pianist, Ulf, har (har haft) konstnärliga ambitioner utöver jazzmusiken och han skrev på 70-talet en roman som han till sin stora förvåning fick förlagd. Romanen heter "Radhushöst" och huvud­figuren i denna roman, en "avdankad" jazzpianist, heter Max Lager. Denna fiktiva figur fick alltså låna sitt namn till vår orkester.

 

Max Lagers hör hemma i Göteborg. Bandet gör regelbundna turnéer i Sverige och till våra nordiska grannländer. Idag är Max Lagers en internationellt etablerad orkester och bandet har gjort flera turnéer i bl.a. Storbritannien, Tyskland och Holland och framträtt med etablerade jazzartister som Sammy Rimington, Orange Kellin, Lars Edegran, Wendell Brunious, Duke Heitger, Adrian Cox och Anna-My Ekström Zetterberg.

 

Den 20 februari 2016 gjorde vår tidigare träblåsare och kapellmästare Anders "Anton" Ekström sin sista spelning med Max Lagers. Från november 2017 hälsar vi Mikael Cinthio välkommen som ordinarie träblåsare i Max Lagers. Emellanåt har vi det stora nöjet att vid behov välkomna Leif Sivertsson som inhoppare på klarinett.


Till vår outsägliga sorg avled vår banjoist sedan många år, Rulle, hastigt den 3 augusti 2022. Året därpå hade vi turen att hitta en ny och betydligt yngre banjoist och tillika boende i Göteborg vid namn Mathias Gustavsson. Välkommen även han.

                                                RECENSIONER 

                                   ----------------------------------



Max Lager’s New Orleans Stompers på Hot House och Wega i Malmö.

4 FEBRUARI, 2024

 

Max Lager’s New Orleans Stompers på Hot House och Wega i Malmö.

Det här är långt som ett ösregn. Men kanske ni orkar?

Det var mindre än ett år sedan Max Lager’s New Orleans Stompers besökte Hot House och bandet var SÅ välkommet tillbaka. Den som i likhet med mig uppskattar New Orleans Revival måste älska det här Göteborgsbaserade bandet och deras musikanter från olika delar av landet.

Den här kvällen inledde som senast med Algier Strut. ”Se’n spelar vi en låt som vi aldrig spelat förr, Sensation Rag. Vi gör vad vi kan”, sa pianisten-sångaren och sammanhållaren Ulf Albrektsson, en av två göteborgare.

Scott Joplins och Joseph Lamb’s Sensation Rag från 1908 gick naturligtvis bra, man både började och slutade samtidigt. ”Vi repar två gånger om året och gjorde så förra tisdagen i Göteborg. ”Vi vet när vi ska börja, så får vi se vad som händer i mitten, ibland skiter det sig och ibland går det åt h-e. Bosse viftar med ett finger så vi vet när vi ska in”, berättade Albrektsson. Och Bosse Ericsson är trumpetaren med 45 år i bandet och gammal welterviktboxare.

Sensation Rag gick förstås bra liksom det generösa utbudet av annat. Jag fastnade bland annat för Honky Tonk Town, egentligen en gammal countrylåt. Kompet, det viktiga kompet, fick här briljera i sin bakgrund. Ored Borgsund är en härlig slap-spelare på sin kontrabas, bandäldsten och trummisen Lennart Carlsson (”han har varit stins i Örkelljunga”) vispade häftigt runt med cymbalerna vid den New Orleanska stortrumman och bandjunioren Mathias Gustavssons banjospel låg precis där det skulle låta. ”Han är den ende som har ett hederligt jobb av oss, han är miljöforskare i Afrika”, förkunnade Albrektsson. Och då får vi väl tro honom även om han är från Göteborg…

Nu får ingen tro att det bara är flams i gänget. Den musik som bjöds tog man glädjeskutt av (fiktiva sådana i form av taktstamp för min del…). Då gärna för rörblåsaren (alt- och tenorsax, klarinett och – blockflöjt innan klarinetten i rumban Miss Bombilla Brown) Mikael Cinthio, som ju är välkänd inte minst på våra breddgrader. ”Han satt på sin kammare i Lund och väntade och väntade. När vi ringde blev det ett stort JAAA och han är med oss se’n sex år”, Albrektsson igen.

Mikael avlöste då och då Albrektsson med sång, och när Albrektsson sitter dold bakom pianot och sjunger så är det med synbar känsla i hela kroppen, det lyser ”I am a jazzsinger” om Mikael vid sångmicken! Som i Kansas City där han också trakterade tenorsaxen och på franska med lite karibiska rytmer i Sans Chemise Sans Pantalon. I Moonlight and Roses kom altsaxen fram jämte sången.

Bo Ericsson bjöd på en vilsam och skön spiritual i In The Upper Garden med sin sordinförsedda trumpet och Bunk Johnsons klassiska mera ösiga men även melodiösa Muskrat Ramble. I S’il Vous Plait med fint slap-spel av Ored Borgsund.

Peter Trägårdh, skåningen som är tillbaka i Malmö efter sejourer i Stockholm och Göteborg, med din bländande trombon i sorgliga I’ll Take You Home Again, Kathleen skriven redan 1875 av Thomas Pain Westendorf, faktiskt med grund i en av Mendelsohns violinkonserter. Om det nu kan vara av intresse.

Who’s Sorry Now presenterades och sjöngs av Albrektsson när han längtade tillbaka i tiden, den tid när Göteborg var landets fotbollshuvudstad. Och så hyllade han Malmö för BK Flagg, Kulladals FF och Arlöv… ”Vi är alla Gaisare”, sa han. Eller var det Öisare? ”Det är han som kallar sig för Max Lager och sprider så mycket dynga”, menade trombonisten Peter Trägårdh. Det finns humor även utanför Göteborg…

Mera nostalgi i Nobody Knows You When You’re Down and Out. Som av någon anledning alltid får mig att tänka på Louise Hoffsten som gjort en känslosam inspelning av denna Bessie Smith-klassiker.

Chickens sades vara en egenskriven låt av Max Lager’s. Kanske en göteborgsk sanning, man vet ju aldrig. Annars har jag hittat att Buddy Rich Big Band gjorde en inspelning. Det kan ju finnas mer än en Chicken i den stora musikvärlden.

”The Best Lager In The World”, Max Lager’s New Orleans Stompers, gav ännu en minnesvärd Hot House-kväll och tog farväl med extranumret Till We Meet Again.

PETER KASTENSSON

























BORÅS TIDNING     Lördag 22 oktober 2022      Kultur & Nöje


Max Lager's New Orleans Stompers på Sinnenas hus under onsdagen. 

Arrangör: Club Jazz in Time
Publik: Fullsatt, dvs 90
Musikscen; Sinnenas Hus, Borås


Det blev en konsert fylld av lust och glädie! Tack, kära musikanter för den gåvan, så nödvändig i betryckta tider. Så tänkte Bo W Jonsson.


"Keep Swinging" som Bibben Fagerström en gång uppmanade mänskligheten.

I hög grad har maningen hörsammats av göteborgsbandet Max Lager's New Orleans Stompers, vars redan inledande två nummer försatte publiken i svängig hänryckning.


Orkestern uppehåller sig som framgår mestadels inom tradjazzens domäner, men saknar inte för den skull musikalisk variation. En marsch eller en karibisk slagdänga förvandlas pietetsfullt och elegant till en gammal jazzig komposition för trombon, trumpet och klarinett, men bibehåller ändå sitt ursprung.

Bandets sammansättning uppfyller således vad genren kräver av instrument, alltså ovannämnda blås jämte fullt komp i vilket faktiskt ingår banjo. Mathias Gustavsson trakterar densamma och åstadkommer därmed en speciell klangfärg åt rytmsektionen. Hans medverkan bör därför självfallet räknas som en tillgång. Till sin hjälp har han i sammanhanget de omistliga instrumenten bas och trummor. Ored Borgsund respektive Lennart Carlsson skapar med sin hantering den trygga pulsen åt musiken.
Pianots tvåfaldiga roll som ackompaniatör och soIist har Ulf Albrektsson. Han är också en av bandets sångare och lät höra en röst som tycktes självklar inom det här området. Framför allt kom hans sång till sin fördel vid hans bluestolkning.

Och givetvis förekom bluesen vid flera tillfåillen. En höjdpunkt var framförandet av "Jerusalem blues". Här bjöd klarinettisten Leif Sivertsson på ett långt och bländande vackert solo. Hans övriga solon var dessutom av en övertygande kvalitet.
Trombon och trumpet var också härligt att både lyssna och stampa takten till. Peter Trägårdh lät sin trombon ibland gorma, ibland förföra med smeksam mjukhet. Omväxlande var även Bo Ericsson med sin trumpet, där ettriga attacker avlöstes av meditativa eller lyriska fraser.


Något som tycktes mig ovanligt var att åtminstone bland blåsarna fanns inte tillstymmelse till notblad. Ett slags principiell förklaring av Ulf Albrektsson gav besked. Samtliga musiker kunde början på musikstycket i fråga. Resten fick stundens inspiration avgöra. Som regel brukade det ordna sig. Principen skänker ett stort mått av frihet.


Bo W Jonsson
Tradjazz utan notblad låter inspirationen styra.



-----------------------------


Recension från SeaSide Jazzklub, Frederikssund, 13 april 2019


Anmeldelse!

Max Lager’s New Orleans Stompers i SeaSide Jazzklub den 13. april 2019.

Orkestret, der spillede lørdag den 13. april kalder sig ”Stompers”. Ordet kommer fra det engelske ”stomp”, som betyder noget i retning af at trampe energisk og rytmisk med foden, og det var netop det, som et meget lydhørt publikum gjorde under koncerten med Max Lager’s New Orleans Stompers.
Orkestermedlemmer i det traditionelt opbyggede orkester med tre blæsere og fire i rytmegruppen blev budt velkommen af Christian Westergaard, hvorefter musikerne med saft og kraft kastede sig ud i første sæt.
Her var ikke tale om en flok ældre musikere (Jesper Albrektsson naturligvis undtaget), der blot skulle ”snige” sig gennem en tresæts jazzkoncert. Nej, her var tale om jazzmusikere, som på deres egen originale måde fremførte mange traditionelle melodier med energi og originalitet, så ingen i salen var i tvivl om, at alle ”Stompers” havde spilleglæden i behold. Og som sædvanligt var der en god velafstemt lyd, så vi tilhørere samlet set fik et meget harmonisk lydbillede med en fin balance mellem de syv musikeres udfoldelser.
I alle numre demonstrerede solisterne, at de var mestre i det kollektive sammenspil, som karakteriserer den originale traditionelle jazz. Mikael Cinthio, der spiller kraftfuldt og melodiøst på clarinet, altsax, sopransax og i enkelte numre også blokfløjte, dansede sig gennem sine soli samtidig med, at han med mellemrum spillede med den ene hånd hængende afslappet ned langs siden. Han er i stand til på sin egen personlige måde at spille såvel lyrisk som kraftfuldt på de forskellige instrumenter. Jesper Albrektsson, som er fast trompetist i det kendte svenske band ”Second Line Jazzband” var med som reserve for Bo Ericsson. Jespers spil er virtuost og elegant og når med sin gennemslagskraft ned i den fjerneste ende af salen. Peter Trägårdhs solospil på trombonen var overbevisende vellyd gennem hele koncerten. Men bedst var - som nævnt - deres kollektive sammenspil, hvor de sammen fortolkede de mange kendte såvel som ukendte numre.
Samtidig demonstrerede rytmegruppen, at den mestrede at lægge en swingende baggrund for solisterne uden at de selv brillerede med diverse soli. Orkesterlederen Ulf Albrektsson, der introducerede numrene på udpræget svensk, hvor man skulle anstrenge sig for at få det hele med, spillede dog flere gange solo på pianoet, samtidig med at han sang flere numre med sin karakteristiske stemme.
Ored Borgsund på kontrabas skabte gennem hele koncerten en sprød og velklingende baggrund for solisterne og Lennart Carlsson på trommer og Anders Rylander på banjo lagde endnu mere drive i rytmegruppen, som tydeligvis inspirerede solisterne gennem hele koncerten sammen med det meget lydhøre publikum.
Med dette flotte kollektive sammenspil er vi inde ved den traditionelle jazz’ inderste kerne, hvor musikerne bliver inspireret af hinanden og af publikum og leverer en musikalsk oplevelse af høj kvalitet.
Samtidig med at numrene blev spillet på traditionel vis, var der indbygget mange finurligheder i mange af dem fx blokfløjtespil og sang af flere af de øvrige musikere. På programmet var forskellige kendte numre som “OH Marie”, “In The Upper Garden” komponeret af den berømte klarinetist George Lewis , “Let me call you sweetheart”, “Love song of the Nile”, og det gamle Sidney Bechet nummer ”Dans les rue d’Antibes”, men også mere ukendte numre som “I‘ll take you home again, Kathleen” og det ærkesvenske nummer “Stäng inte dörren”.
Koncerten sluttede med nogle numre, som er sikre publikumstræffere: ”Corrine Corrina”, ”Nyboders pris”,” On a Coconut Island”, ”Eh la bas” og til allersidst ”Kid Thomas Boogie”. Og ganske rigtigt gyngede salen med i alle numre med spontane klapsalver retur til solisterne.
Alt i alt endnu en flot traditionel jazzkoncert, der ligesom koncerten med Jesse’s New Orleans Band i februar viste den traditionelle jazz’s mangfoldighed og dens utallige muligheder for spændende fortolkninger.

Anmeldelse af,
Mogens Lebech Jensen




-----------------------------


Recension från Nya Lidköpings Tidning 11 Mars 2013

-----------------------------------


Recension från The Times 23 mars 1996